Ett tvärsnitt ur livet

Nollan kan definitivt inte säga att hon skuttar upp ur sängen med glädje varje morgon klockan halv fem för att börja sin dag som on-line shopper i grannstaden Lancaster klockan 6. Hon kan dock acceptera detta som ett, för tilfället, ännu nödvändigt ont.

Vad är då en on-line shoper? Jo, i England kan människor gå in på websidan av den supermarket de föredrar och göra upp sin shoppiglista och sända denna lista till supermarketen. Vid supermarketen, i Nollans fall, Sainsburys, står hon och andra slavar redo att handla vad dessa människor önskar köpa och sedan handlandet är gjort så avlöses vi av chaufförslavarana som kör hem veckoshoppingen till kunderna för en större eller mindre avgift, beroende på tiden de väljer för leveransen.

Under det dryga år som Nollan tillbringat sina morgnar på detta vis så har hon givetvis fått se ett tvärsnitt av det som kalls liv. Det börjar genast då hon kommer in för att, under två timmar, jobba sida vid sida med nattskiftet. Vissa nattskiftare har jobbat vid supermarketen i ett drygt kvartsekel och vissa av dem, även om de annars är hyggliga individer, måste helt enkelt få ut sin frustration över ett 25 årigt nattskifte genom att vara så bullriga som möjligt. De slänger trallar och varor, de skriker och för oljud på alla sätt de kan. Under de första två timmarna av Nollans och andra shoppares skiften så är vi ständigt i vägen för nattskiftet och deras trallar. Klockan åtta öppnas dörrarna för kunderna och sedan spenderar vi resten av våra timmar med att ursäkta oss för att vi är i vägen för alla dessa. OK, detta kan väl knappast kallas ett tvärsnitt av livet utan mera en situation som förr eller senare framkallar stress. Nollan har en känsla av att hon snart kommer att börja be om ursäkt till lyktstolparna ifall hon råkar nudda vid en då hon går förbi.

Efter en relativt lång tid som professionell shoppare så har Nollan lärt känna en del av kunderna och delar av deras liv. Många är väldigt trevliga, andra beklämmande, några väldigt irriterande och en stor del skulle kunna klämmas in i facket för idioter utgående ifrån den grad av intelligens de visar under sina shopping besök.

På slaget klockan åtta varje morgon så kommer en kvinna i obestämbar ålder in. Nollan skulle gissa att hon befinner sig i närheten av åttio. Hon är alltid klädd i cowboy boots och countryfransade kläder i klara färger. Kvinnans röst avslöjar att sextio av hennes år har tillbringats i sällskap med två dagliga paket av nikotin och tjära. Hon är en av de som kommer in varje dag för att få sig en pratstund med andra människor.

Tio över åtta kommer hennes totala motsats in. Denna kvinna är definitivt över sjuttio. Hon är diskret klädd i en beige färgskala, förutom scarfen som alltid smakfullt matchar antigen läppstiftet eller ögonskuggan. Som ny i huset så fick Nollan höra några historier om barnbarn på besök som hon köpte godsaker till. Då Nollan nämnde det till en kollega med dryga tjugo år i huset så varnade kollegan Nollan att aldrig fråga efter dessa barnbarn, för de finns inte. Kvinnan är bland det ensammaste en människa kan bli och för att känna sig mera "normal" för en stund så drar hon historierna om barnbarn för nya ansikten bland de anställda. Hon vet att Sainsburys är ett ställe där arbetare kommer och går så chansen att sanningen om avsaknaden av hennes barnbarn skall bli avslöjad är minimal. Numera ser kvinnan på Nollan som en av inventariet så våra pratstunder har sedan länge lämnat barnbarnen och Nollan har sedan länge glömt att vi ens haft en sådan konversation....

Varje måndag klockan nio kommer "The mint lady" in. Denna kvinna, igen dryga åttio måste numera lämna gubben hemmavid för han orkar inte komma ut och handla längre. Istället kommer hon in med en ung gentleman som ännu inte uppnått åttioårsåldern. Även om han stöder sig på två käppar och promenadtakten saktat ner så tyder glimten i ögonen på att det finns mycket liv kvar innaför den falnande fasaden. Dessa två livar alltid upp måndags morgnarna och orsaken till att vi kallar kvinnan "The mint lady" är att hon har fickorna fulla av pappersövertäckta karameller till alla oss arbetare. En liten uppmuntran, kallar hon dem.

På tisdagsmorgnarna strax efter öppning så kommer en kvinna in som också hon nått mogen ålder. Hon rådfrågar alltid sin man om vad hon skall handla, vilket kanske i och för sig inte är så konstigt om man bortser ifrån att mannen dog för drygt tio år sedan. Ändå föredrar kvinnan fortfarande att prata med honom istälet för någon av oss andra. Nollan kan på många sätt se detta som ett klokt val.

Skulle alla stamkunder vara som dessa så skulle Nollan vara nöjd och glad. Tyvärr är ju detta inte fallet. Den absolut värsta ur kategorin irritationsmoment är en man i smårutig grå jägarhatt som alltid veckohandlar klockan halv tio varje tisdag. Denna man retar övriga kunder och alla anställda till vansinne. Han är inte sen att berätta för alla att han är vetenskapsman. Han ser det som sin plikt att informera alla oss andra om allt, för ingen annan vet eller kan någonting alls. Han kallar alla i chefs position för idioter och älskar att slänga in kommentarer till oss "blue collars" (arbetare) för att se hur vi reagerar. Han anser oss vara hans personliga laboratorieråttor. Varje vecka hittar han någon orsak att ringa Sainsburys överhet och klaga efter att han kommir hem och nästa vecka får vi åter igen höra hur han alltid får prata med högsta hönset, eftersom de vet vem han är. I hans eget huvud, en man av stor betydelse. Under tiden allt detta pågår så vandrar hans mycket trevliga, stillsamma amerikanska fru omkring i affären med en blick i ögonen som vädjar om förlåtelse för vad hennes man tar sig till med. Nollan har full sympati för damen, men för att ge ett litet perspektiv på hur illa vetenskapsmannens besök är så kan hon berätta att on-line shopparna börjat alternera kaffepausen på tisdagar för att undvika honom. Ifall detta inte går, så förändrar vi shoppingrutten för att undvika de hyllrader mannen befinner sig på! Då är det illa.

Sedan har vi kategorin som glömmer att de har hjärna. Nollan hade här om dagen en kund som frågade var vi förvarar iskubeberna? Vi säljer nämligen sådana i tvåkilos påsar. I Nollans tycke skulle det ha varit logiskt att kolla i frysarna innan man frågade, men då Nollan nämde frysarna till kunden, så verkade detta komma som en förvånande nyhet. Nollan ångrade att hon inte sade att de finns i frysarna strax intill vårat frusna varmvatten, men detta skulle antagligen ha varit som att strö pärlor för svin hur som helst.

Nej, Nollan hoppar inte upp med entusiastisk glädje varje morgon klockan halv fem för att åka in till jobbet klockan 6, men eftersom det ännu för tillfället är ett nödvändigt ont så får hon väl vara tacksam över att arbetsdagen åtminstone ger henne en tjuvtitt in i en liten bit av engelskt vardagsliv.

Nollan