Då Nollan flyttade till England i november 1995 så svor hon dyrt och heligt att aldrig bli en av de emigranter som kommer på besök till Österbotten och har glömt modersmålet. Nollan borde kanske säga modersmålen, svenskan och dialekten. Finskan var så skraltig redan från början så där fanns det inte mycket att glömma för Nollans del.
Efter snart 14 år så kan nog Nollan säga att hon hållit det löftet utan problem. Dialekten sittter lika hårt rotad som förr och det svenska talspråket kan ännu yttras utan brytning på engelska och så kommer det nog att förbli. Men förändringar har nog ändå smugit sig in sakta men säkert. Nollan märker det kanske bäst själv då hon skriver, men människor i hennes närhet hör också skillnader då hon pratar. Inte så att hon bryter på engelska, men det finns många sätt det kan bli fel på.
Under Nollans besök i Österbotten i våras så märkte hon ibland att människor plötsligt såg väldigt roade ut och så fick hon höra att hon nyss berättat något för dem på engelska. Själv var Nollan övertygad om att hon hållit sig till svenskan. Nollans syster roas också över att Nollan svänger om ordföljden på svenska meningar då hon pratar, för att det skall passa den engelska grammatiken och ibland hittar hon inte det svenska uttrycket för ett engelskt sådant som hon har i huvudet.
De här små egenheterna försvinner nog rätt snabbt efter en tillräckligt lång tid i Österbotten, men blir värre då Nollan är tillbaka hemma i den helengelska miljön under långa perioder. Som sagt så är ordföljden också då Nollan skriver, något som hon ofta får fundera över dessa dagar. De svenska prepositionerna får henne allt som oftast att tveka och stavningen kan i bland bli helt uppåt skogen. Det här beror väl antagligen på att hur mycket Nollan än försöker så är allt hon skriver på svenska först översatt. Hon tänker nämligen alla meningar på engelska först för att sedan snabböversätter dem inne i huvudet innan de hamnar på dataskärmen. Jo, dessa dagar har Nollans hela vidunderliga tankevärld blivit engelsk. Hon vet inte hur det kommer sig och när det blev så, men så är det. Förutom då vid hennes sporadiska besök i moderlandet. Nollan vet aldrig när det händer, men någonstans på flyget mellan Stockholm och Vasa så hör hon plötsligt sig själv tänka på svenska igen. Nollan har beslutat att inte förska klura ut hur det kommer sig, hon har tillräckligt med belymmer att försöka förstå sig på sin besynnerliga tankevärld ändå, för att spendera tid på en sådan liten kuriosa, men konstigt är det.
Sedan Nollan blev "Facebookare" så har de olika nyanserna av dialekten och hur människor väljer att skriva ner dialekt ord roat henne. Nollan är personligen rätt så konservativ och beskyddande av sig då det kommer till vårt svenska skrivspråk och håller sig därför mest och helst till standard svenskan, men har upptäckt att ifall någon lämnat en kommentar på dialekt så är det väldigt svårt at inte själv svara på dialekt. Principer eller ej. Hon försöker hålla sig borta från engelskan i sitt FB liv, men vissa dagar känns inget annat rätt och då får det nog bli engelska.
Så här i början av september så känner åtminstone Nollan tydligt av ett betydligt mer osynligt, men ändå ofta väldigt påtagligt språk och det är det ordlösa språk som upptar hela vår globala gemensamma tankekraft. Det känns på något sätt som om molnen hopar sig lite extra ju närmare vi kommer den fatala dagen den elfte september. Varje årsdag verkar, åtminstone här i England, producera nya dokumentärer om dagen för snart åtta år sedan och världen känns för en stund lite mörkare än den borde kännas. Personligen tycker Nollan att allt eftersom åren går så blir det allt svårare att se arkivbilderna på tornen då de rasar ihop. Det blir på något sätt för mycket mänsklig tragedi och Nollan har svårt att förstå, eller vill helt enkelt inte förstå, att vår värld kan vara kapabel att utföra sådana ondskefulla handlingar.
Man kan bara börja med sig själv och Nollan tror helt och fullt på att man kan förändra tillvaron med hjälp av tankekraft, det har hon fått bevis för många gånger. Därför har Nollan bestämt sig för att istället för att känna sig hotad av det globala gråskaliga klimat som antagligen kommer att glida in över vår värld den 11 september också i år, så kommer hon att försöka sprida så många positiva tankar som möjligt den dagen och hoppas att världen blivit klokare under de senaste åtta åren så att ingen någonsin skall behöva uppleva en sådan dag igen.
Nollan
Monday, 7 September 2009
Friday, 31 July 2009
Ett tvärsnitt ur livet
Nollan kan definitivt inte säga att hon skuttar upp ur sängen med glädje varje morgon klockan halv fem för att börja sin dag som on-line shopper i grannstaden Lancaster klockan 6. Hon kan dock acceptera detta som ett, för tilfället, ännu nödvändigt ont.
Vad är då en on-line shoper? Jo, i England kan människor gå in på websidan av den supermarket de föredrar och göra upp sin shoppiglista och sända denna lista till supermarketen. Vid supermarketen, i Nollans fall, Sainsburys, står hon och andra slavar redo att handla vad dessa människor önskar köpa och sedan handlandet är gjort så avlöses vi av chaufförslavarana som kör hem veckoshoppingen till kunderna för en större eller mindre avgift, beroende på tiden de väljer för leveransen.
Under det dryga år som Nollan tillbringat sina morgnar på detta vis så har hon givetvis fått se ett tvärsnitt av det som kalls liv. Det börjar genast då hon kommer in för att, under två timmar, jobba sida vid sida med nattskiftet. Vissa nattskiftare har jobbat vid supermarketen i ett drygt kvartsekel och vissa av dem, även om de annars är hyggliga individer, måste helt enkelt få ut sin frustration över ett 25 årigt nattskifte genom att vara så bullriga som möjligt. De slänger trallar och varor, de skriker och för oljud på alla sätt de kan. Under de första två timmarna av Nollans och andra shoppares skiften så är vi ständigt i vägen för nattskiftet och deras trallar. Klockan åtta öppnas dörrarna för kunderna och sedan spenderar vi resten av våra timmar med att ursäkta oss för att vi är i vägen för alla dessa. OK, detta kan väl knappast kallas ett tvärsnitt av livet utan mera en situation som förr eller senare framkallar stress. Nollan har en känsla av att hon snart kommer att börja be om ursäkt till lyktstolparna ifall hon råkar nudda vid en då hon går förbi.
Efter en relativt lång tid som professionell shoppare så har Nollan lärt känna en del av kunderna och delar av deras liv. Många är väldigt trevliga, andra beklämmande, några väldigt irriterande och en stor del skulle kunna klämmas in i facket för idioter utgående ifrån den grad av intelligens de visar under sina shopping besök.
På slaget klockan åtta varje morgon så kommer en kvinna i obestämbar ålder in. Nollan skulle gissa att hon befinner sig i närheten av åttio. Hon är alltid klädd i cowboy boots och countryfransade kläder i klara färger. Kvinnans röst avslöjar att sextio av hennes år har tillbringats i sällskap med två dagliga paket av nikotin och tjära. Hon är en av de som kommer in varje dag för att få sig en pratstund med andra människor.
Tio över åtta kommer hennes totala motsats in. Denna kvinna är definitivt över sjuttio. Hon är diskret klädd i en beige färgskala, förutom scarfen som alltid smakfullt matchar antigen läppstiftet eller ögonskuggan. Som ny i huset så fick Nollan höra några historier om barnbarn på besök som hon köpte godsaker till. Då Nollan nämnde det till en kollega med dryga tjugo år i huset så varnade kollegan Nollan att aldrig fråga efter dessa barnbarn, för de finns inte. Kvinnan är bland det ensammaste en människa kan bli och för att känna sig mera "normal" för en stund så drar hon historierna om barnbarn för nya ansikten bland de anställda. Hon vet att Sainsburys är ett ställe där arbetare kommer och går så chansen att sanningen om avsaknaden av hennes barnbarn skall bli avslöjad är minimal. Numera ser kvinnan på Nollan som en av inventariet så våra pratstunder har sedan länge lämnat barnbarnen och Nollan har sedan länge glömt att vi ens haft en sådan konversation....
Varje måndag klockan nio kommer "The mint lady" in. Denna kvinna, igen dryga åttio måste numera lämna gubben hemmavid för han orkar inte komma ut och handla längre. Istället kommer hon in med en ung gentleman som ännu inte uppnått åttioårsåldern. Även om han stöder sig på två käppar och promenadtakten saktat ner så tyder glimten i ögonen på att det finns mycket liv kvar innaför den falnande fasaden. Dessa två livar alltid upp måndags morgnarna och orsaken till att vi kallar kvinnan "The mint lady" är att hon har fickorna fulla av pappersövertäckta karameller till alla oss arbetare. En liten uppmuntran, kallar hon dem.
På tisdagsmorgnarna strax efter öppning så kommer en kvinna in som också hon nått mogen ålder. Hon rådfrågar alltid sin man om vad hon skall handla, vilket kanske i och för sig inte är så konstigt om man bortser ifrån att mannen dog för drygt tio år sedan. Ändå föredrar kvinnan fortfarande att prata med honom istälet för någon av oss andra. Nollan kan på många sätt se detta som ett klokt val.
Skulle alla stamkunder vara som dessa så skulle Nollan vara nöjd och glad. Tyvärr är ju detta inte fallet. Den absolut värsta ur kategorin irritationsmoment är en man i smårutig grå jägarhatt som alltid veckohandlar klockan halv tio varje tisdag. Denna man retar övriga kunder och alla anställda till vansinne. Han är inte sen att berätta för alla att han är vetenskapsman. Han ser det som sin plikt att informera alla oss andra om allt, för ingen annan vet eller kan någonting alls. Han kallar alla i chefs position för idioter och älskar att slänga in kommentarer till oss "blue collars" (arbetare) för att se hur vi reagerar. Han anser oss vara hans personliga laboratorieråttor. Varje vecka hittar han någon orsak att ringa Sainsburys överhet och klaga efter att han kommir hem och nästa vecka får vi åter igen höra hur han alltid får prata med högsta hönset, eftersom de vet vem han är. I hans eget huvud, en man av stor betydelse. Under tiden allt detta pågår så vandrar hans mycket trevliga, stillsamma amerikanska fru omkring i affären med en blick i ögonen som vädjar om förlåtelse för vad hennes man tar sig till med. Nollan har full sympati för damen, men för att ge ett litet perspektiv på hur illa vetenskapsmannens besök är så kan hon berätta att on-line shopparna börjat alternera kaffepausen på tisdagar för att undvika honom. Ifall detta inte går, så förändrar vi shoppingrutten för att undvika de hyllrader mannen befinner sig på! Då är det illa.
Sedan har vi kategorin som glömmer att de har hjärna. Nollan hade här om dagen en kund som frågade var vi förvarar iskubeberna? Vi säljer nämligen sådana i tvåkilos påsar. I Nollans tycke skulle det ha varit logiskt att kolla i frysarna innan man frågade, men då Nollan nämde frysarna till kunden, så verkade detta komma som en förvånande nyhet. Nollan ångrade att hon inte sade att de finns i frysarna strax intill vårat frusna varmvatten, men detta skulle antagligen ha varit som att strö pärlor för svin hur som helst.
Nej, Nollan hoppar inte upp med entusiastisk glädje varje morgon klockan halv fem för att åka in till jobbet klockan 6, men eftersom det ännu för tillfället är ett nödvändigt ont så får hon väl vara tacksam över att arbetsdagen åtminstone ger henne en tjuvtitt in i en liten bit av engelskt vardagsliv.
Nollan
Vad är då en on-line shoper? Jo, i England kan människor gå in på websidan av den supermarket de föredrar och göra upp sin shoppiglista och sända denna lista till supermarketen. Vid supermarketen, i Nollans fall, Sainsburys, står hon och andra slavar redo att handla vad dessa människor önskar köpa och sedan handlandet är gjort så avlöses vi av chaufförslavarana som kör hem veckoshoppingen till kunderna för en större eller mindre avgift, beroende på tiden de väljer för leveransen.
Under det dryga år som Nollan tillbringat sina morgnar på detta vis så har hon givetvis fått se ett tvärsnitt av det som kalls liv. Det börjar genast då hon kommer in för att, under två timmar, jobba sida vid sida med nattskiftet. Vissa nattskiftare har jobbat vid supermarketen i ett drygt kvartsekel och vissa av dem, även om de annars är hyggliga individer, måste helt enkelt få ut sin frustration över ett 25 årigt nattskifte genom att vara så bullriga som möjligt. De slänger trallar och varor, de skriker och för oljud på alla sätt de kan. Under de första två timmarna av Nollans och andra shoppares skiften så är vi ständigt i vägen för nattskiftet och deras trallar. Klockan åtta öppnas dörrarna för kunderna och sedan spenderar vi resten av våra timmar med att ursäkta oss för att vi är i vägen för alla dessa. OK, detta kan väl knappast kallas ett tvärsnitt av livet utan mera en situation som förr eller senare framkallar stress. Nollan har en känsla av att hon snart kommer att börja be om ursäkt till lyktstolparna ifall hon råkar nudda vid en då hon går förbi.
Efter en relativt lång tid som professionell shoppare så har Nollan lärt känna en del av kunderna och delar av deras liv. Många är väldigt trevliga, andra beklämmande, några väldigt irriterande och en stor del skulle kunna klämmas in i facket för idioter utgående ifrån den grad av intelligens de visar under sina shopping besök.
På slaget klockan åtta varje morgon så kommer en kvinna i obestämbar ålder in. Nollan skulle gissa att hon befinner sig i närheten av åttio. Hon är alltid klädd i cowboy boots och countryfransade kläder i klara färger. Kvinnans röst avslöjar att sextio av hennes år har tillbringats i sällskap med två dagliga paket av nikotin och tjära. Hon är en av de som kommer in varje dag för att få sig en pratstund med andra människor.
Tio över åtta kommer hennes totala motsats in. Denna kvinna är definitivt över sjuttio. Hon är diskret klädd i en beige färgskala, förutom scarfen som alltid smakfullt matchar antigen läppstiftet eller ögonskuggan. Som ny i huset så fick Nollan höra några historier om barnbarn på besök som hon köpte godsaker till. Då Nollan nämnde det till en kollega med dryga tjugo år i huset så varnade kollegan Nollan att aldrig fråga efter dessa barnbarn, för de finns inte. Kvinnan är bland det ensammaste en människa kan bli och för att känna sig mera "normal" för en stund så drar hon historierna om barnbarn för nya ansikten bland de anställda. Hon vet att Sainsburys är ett ställe där arbetare kommer och går så chansen att sanningen om avsaknaden av hennes barnbarn skall bli avslöjad är minimal. Numera ser kvinnan på Nollan som en av inventariet så våra pratstunder har sedan länge lämnat barnbarnen och Nollan har sedan länge glömt att vi ens haft en sådan konversation....
Varje måndag klockan nio kommer "The mint lady" in. Denna kvinna, igen dryga åttio måste numera lämna gubben hemmavid för han orkar inte komma ut och handla längre. Istället kommer hon in med en ung gentleman som ännu inte uppnått åttioårsåldern. Även om han stöder sig på två käppar och promenadtakten saktat ner så tyder glimten i ögonen på att det finns mycket liv kvar innaför den falnande fasaden. Dessa två livar alltid upp måndags morgnarna och orsaken till att vi kallar kvinnan "The mint lady" är att hon har fickorna fulla av pappersövertäckta karameller till alla oss arbetare. En liten uppmuntran, kallar hon dem.
På tisdagsmorgnarna strax efter öppning så kommer en kvinna in som också hon nått mogen ålder. Hon rådfrågar alltid sin man om vad hon skall handla, vilket kanske i och för sig inte är så konstigt om man bortser ifrån att mannen dog för drygt tio år sedan. Ändå föredrar kvinnan fortfarande att prata med honom istälet för någon av oss andra. Nollan kan på många sätt se detta som ett klokt val.
Skulle alla stamkunder vara som dessa så skulle Nollan vara nöjd och glad. Tyvärr är ju detta inte fallet. Den absolut värsta ur kategorin irritationsmoment är en man i smårutig grå jägarhatt som alltid veckohandlar klockan halv tio varje tisdag. Denna man retar övriga kunder och alla anställda till vansinne. Han är inte sen att berätta för alla att han är vetenskapsman. Han ser det som sin plikt att informera alla oss andra om allt, för ingen annan vet eller kan någonting alls. Han kallar alla i chefs position för idioter och älskar att slänga in kommentarer till oss "blue collars" (arbetare) för att se hur vi reagerar. Han anser oss vara hans personliga laboratorieråttor. Varje vecka hittar han någon orsak att ringa Sainsburys överhet och klaga efter att han kommir hem och nästa vecka får vi åter igen höra hur han alltid får prata med högsta hönset, eftersom de vet vem han är. I hans eget huvud, en man av stor betydelse. Under tiden allt detta pågår så vandrar hans mycket trevliga, stillsamma amerikanska fru omkring i affären med en blick i ögonen som vädjar om förlåtelse för vad hennes man tar sig till med. Nollan har full sympati för damen, men för att ge ett litet perspektiv på hur illa vetenskapsmannens besök är så kan hon berätta att on-line shopparna börjat alternera kaffepausen på tisdagar för att undvika honom. Ifall detta inte går, så förändrar vi shoppingrutten för att undvika de hyllrader mannen befinner sig på! Då är det illa.
Sedan har vi kategorin som glömmer att de har hjärna. Nollan hade här om dagen en kund som frågade var vi förvarar iskubeberna? Vi säljer nämligen sådana i tvåkilos påsar. I Nollans tycke skulle det ha varit logiskt att kolla i frysarna innan man frågade, men då Nollan nämde frysarna till kunden, så verkade detta komma som en förvånande nyhet. Nollan ångrade att hon inte sade att de finns i frysarna strax intill vårat frusna varmvatten, men detta skulle antagligen ha varit som att strö pärlor för svin hur som helst.
Nej, Nollan hoppar inte upp med entusiastisk glädje varje morgon klockan halv fem för att åka in till jobbet klockan 6, men eftersom det ännu för tillfället är ett nödvändigt ont så får hon väl vara tacksam över att arbetsdagen åtminstone ger henne en tjuvtitt in i en liten bit av engelskt vardagsliv.
Nollan
Friday, 26 June 2009
Skvaller
Nollan hörde en historia här om dagen. Hon kommer inte ihåg de exakta detaljerna, men andemeningen kommer allitd att stanna kvar i hennes medvetande. Historien handlade om en skvallertant som sökte hjälp då hennes liv började gå snett. Personen hon sökte hjälp hos bad henne att först av allt gå hem och plocka fram en äkta dunkudde. Han bad henne att klippa upp kudden, gå ut på balkongen och sedan skaka ut alla de tusentals fjädrar som fanns inuti kudden.
Kvinnan gjorde som hon blivit tillsagd och gick sedan tillbaka till "doktorn". Doktorn bad henne då att gå hem tillbaka och samla ihop alla fjädrar från kudden igen. Kvinnan såg konfunderad ut och sade; "Det är ju omöjligt. Fjärdrarna har spritt sig överallt med vinden. Jag kan aldrig hitta dem igen"
"Precis", svarade doktorn. "Exakt på samma sätt som allt skvaller du spritt genom åren spritt sig och som nu får dig att må dåligt."
Då Nollan nåddes av nyheten om Michael Jacksons död i morgonnyheterna idag, så var den här historien den första som kröp upp i huvudet på henne. Michael hade inte en chans. Nollan är den första att hålla med om att sättet hans privatliv speglades i medierna gav en bild av en mycket excentrisk människa och vare sig han var omgiven av dåliga rådgivare, eller ibland visade prov på extremt dåligt omdöme själv, så gjorde han det ofta allt för lätt för medierna att förlöjliga honom och hans leverne.
Det började förstås i tiden med alla hans operationer för att förändra sitt utseende. En god vän till Michael som pratade i de brittiska morgon nyheterna sade att Michael som liten alltid blev kallad ful av sin pappa. Han fortsatte med att säga att han såg Michael som en anorektiker som står och tittar på sig själv i spegeln och alltid hittar fel som han måste försöka rätta till. Ändå blir det aldrig tillräckligt, i hans egna ögon.
Sedan kom den förödande rättegången för några år sedan, i vilken Michael blev totalt frikänd på alla punkter. Tyvärr var detta inte tillräckligt. Skvallerfjädrarna hade hunnit sprida sig för långt och på grund av det satt tvivlen för djupt i en allt för stor allmänhets medvetanden för att han någonsin skulle kunna gå omkring med rätten att känna sig som en oskyldig man igen.
Efter att ha lyssnat på morgonnyheterna där många människor på höga poster runt omkring i världen, som räknade sig som Michael Jacksons vänner har uttalat sig, så målas bilden av en mycket naiv, generös, allt för snäll människa som aldrig kände sig hemma utanför tryggheten av sin musik. En av vännerna sade att han var ett barn fångad i en femtioårig mans kropp.
Nollan var 15 år då LPn Thriller släpptes. Den dagen Nollans pappa gav henne pengar så hon kunde köpa LPn kändes som julafton. Det vanliga då man köpte LP skivor var att du hittade ett par, tre bra låtar och resten var utfyllnad. På Thriller fanns inget utfyllnads material, inte heller på föregångaren Off The Wall, eller på en senare efterföljare, Bad. Det var pop musik på en nivå världen aldrig sett tidigare och den inspirerade och fortsätter att inspirera musiker ännu i dag.
De här albumen släpptes under musikvideons högsommar. Nollan kommer med ett leende ihåg kalabaliken som videon Thirller skapade. Den fick föräldrar i lilla Kronoby att diskutera ifall de skulle tillåta deras tonåringar att se den, på grund av dess skrämmande innehåll. Med allt tonåringar kan få tag på i dagens mediavärld så verkar tanken aningen skrattretande, men det var hur stort allt som Michael Jackson gjorde, blev. I hans liv som musiker, på gott, i hans liv som privatmänniska i medierna, på ont. Nollans absoluta favoritvideo bland alla som Michael Jackson gjorde, var Snooth Criminal. Han använde alltid det nyaste inom videoteknink som fanns tillgängligt och Nollan kommer ihåg hur hon imponerades av just den.
Michael Jackson var definitivt ett geni inom sitt område, men som så ofta verkar vara fallet med människor som fått en enorm gåva inom ett speciellt område, så har de svårt att förstå sig på vår vardagliga, fysiska värld. Det verkar vara ofrånkomligt för dem att bli ett offer för människors illvilja och mediernas skymfer. De blir missförstådda och måltavla för allt för många dunfjädrar.
Nollan tror att det bästa och det mest rättvisa var och en kan göra med människor som Michael Jackson är att lyssna mer på vad de uttrycker genom sin konstart och döma dem utifrån det, istället för att ta del i fjäderkriget.
Himlakören fick ett stort tillskott den 25 juni 2009.
Michael Jackson 1958-2009.
Nollan
Kvinnan gjorde som hon blivit tillsagd och gick sedan tillbaka till "doktorn". Doktorn bad henne då att gå hem tillbaka och samla ihop alla fjädrar från kudden igen. Kvinnan såg konfunderad ut och sade; "Det är ju omöjligt. Fjärdrarna har spritt sig överallt med vinden. Jag kan aldrig hitta dem igen"
"Precis", svarade doktorn. "Exakt på samma sätt som allt skvaller du spritt genom åren spritt sig och som nu får dig att må dåligt."
Då Nollan nåddes av nyheten om Michael Jacksons död i morgonnyheterna idag, så var den här historien den första som kröp upp i huvudet på henne. Michael hade inte en chans. Nollan är den första att hålla med om att sättet hans privatliv speglades i medierna gav en bild av en mycket excentrisk människa och vare sig han var omgiven av dåliga rådgivare, eller ibland visade prov på extremt dåligt omdöme själv, så gjorde han det ofta allt för lätt för medierna att förlöjliga honom och hans leverne.
Det började förstås i tiden med alla hans operationer för att förändra sitt utseende. En god vän till Michael som pratade i de brittiska morgon nyheterna sade att Michael som liten alltid blev kallad ful av sin pappa. Han fortsatte med att säga att han såg Michael som en anorektiker som står och tittar på sig själv i spegeln och alltid hittar fel som han måste försöka rätta till. Ändå blir det aldrig tillräckligt, i hans egna ögon.
Sedan kom den förödande rättegången för några år sedan, i vilken Michael blev totalt frikänd på alla punkter. Tyvärr var detta inte tillräckligt. Skvallerfjädrarna hade hunnit sprida sig för långt och på grund av det satt tvivlen för djupt i en allt för stor allmänhets medvetanden för att han någonsin skulle kunna gå omkring med rätten att känna sig som en oskyldig man igen.
Efter att ha lyssnat på morgonnyheterna där många människor på höga poster runt omkring i världen, som räknade sig som Michael Jacksons vänner har uttalat sig, så målas bilden av en mycket naiv, generös, allt för snäll människa som aldrig kände sig hemma utanför tryggheten av sin musik. En av vännerna sade att han var ett barn fångad i en femtioårig mans kropp.
Nollan var 15 år då LPn Thriller släpptes. Den dagen Nollans pappa gav henne pengar så hon kunde köpa LPn kändes som julafton. Det vanliga då man köpte LP skivor var att du hittade ett par, tre bra låtar och resten var utfyllnad. På Thriller fanns inget utfyllnads material, inte heller på föregångaren Off The Wall, eller på en senare efterföljare, Bad. Det var pop musik på en nivå världen aldrig sett tidigare och den inspirerade och fortsätter att inspirera musiker ännu i dag.
De här albumen släpptes under musikvideons högsommar. Nollan kommer med ett leende ihåg kalabaliken som videon Thirller skapade. Den fick föräldrar i lilla Kronoby att diskutera ifall de skulle tillåta deras tonåringar att se den, på grund av dess skrämmande innehåll. Med allt tonåringar kan få tag på i dagens mediavärld så verkar tanken aningen skrattretande, men det var hur stort allt som Michael Jackson gjorde, blev. I hans liv som musiker, på gott, i hans liv som privatmänniska i medierna, på ont. Nollans absoluta favoritvideo bland alla som Michael Jackson gjorde, var Snooth Criminal. Han använde alltid det nyaste inom videoteknink som fanns tillgängligt och Nollan kommer ihåg hur hon imponerades av just den.
Michael Jackson var definitivt ett geni inom sitt område, men som så ofta verkar vara fallet med människor som fått en enorm gåva inom ett speciellt område, så har de svårt att förstå sig på vår vardagliga, fysiska värld. Det verkar vara ofrånkomligt för dem att bli ett offer för människors illvilja och mediernas skymfer. De blir missförstådda och måltavla för allt för många dunfjädrar.
Nollan tror att det bästa och det mest rättvisa var och en kan göra med människor som Michael Jackson är att lyssna mer på vad de uttrycker genom sin konstart och döma dem utifrån det, istället för att ta del i fjäderkriget.
Himlakören fick ett stort tillskott den 25 juni 2009.
Michael Jackson 1958-2009.
Nollan
Saturday, 20 June 2009
Midsommar tankar
Nollan har varit mera medveten om Midsommaren det här året än hon varit på länge. Orsaken till detta är att hon, efter ett besök till sitt moderland i maj beslöt sig för att bli "Facebookare" och börja följa valda delar av vänner och bekantas liv i Finland via cybervärlden. Det här har till stora delar varit en positiv erfarenhet och ett trevligt tillägg i vardagen. Givetvis framkallar en sådan aktivitet, efter ett drygt decenniums avsaknad, minnen av olika sorter.
Nollan har alltid njutit av fulla drag av den Finländska sommarnaturen och därför, under åren hon tillbringade i Finland, så var veckan som leddde upp till Midsommaren alltid en fantastisk positiv stress tillvaro. Naturen förberedde sig för att vara som allra bäst ,med blommor och blad i alla färger. Till och med världsalltet insåg i tiden hur vacker midsommarnaturen var i Finland och gav oss ljus dygnet runt så vi riktigt kunde beskåda skönheten. I de flesta hem förbereddes också Midsommaren med en frenesi av sällan skådat slag. Vi ville alla vara redo att bjuda in sommaren. Nollan påminns via Facebook-bekantas förberedelser om dessa bilder med värme och glädje och ett visst vemod, nu då hon bor i ett land där ingen vet om att det finns något som kallas Midsommar.
Samtididigt så dyker också andra minnen upp, vilka påminner Nollan om varför, i hennes fall, allt blev så mycket bättre sedan hon flyttade bort från sitt moderland.
Nollan var alltid en "inte riktigt höra till någonstans" människa i hemknutarna. Det är ett konstaterande helt utan vemod. Det bara var så och det har Nollan accepterat för länge sedan. Hade hon block, penna och kamera med sig så kunde hon möjligen delta i evenemang av olika slag, för då var det jobb. Utan dessa attribut så kände hon sig bortkommen och felplacerad. Hör man till skaran "inte riktigt höra till någonstans" människor, så är Midsommaren en av de högtider då ensamheten kan krypa obehagligt nära. Det blir skrämmande då allt är stängt och allt är ödsligt och övergivet. Nollan har bilder av Jakobstad och Vasa i färskt minne inom sig, där hon inte skulle förvånas om Clint Eastwood skulle komma inridande på en sliten kuse, tuggande på ett avrivet grässtrå, bara accompanjerad av tonerna på en enkel munharpa.
Den avlägsna typiska sommarmusiken från CD spelare och radioapparater som förs med vinden över vattnet från olika sommarstugor kan för sådana som Nollan då också bli mera jobbig än festlig.
Nollan är glad över alla de här minnena som ramlat in från erfarenheternas bibliotek tack vare Facebook. De har fått henne att inse att vissa minnen är så roliga att ha. Andra har varit väldigt lärorika och Nollan kan bara konstatera att det är bra att livet oftast utvecklas som det skall, ifall man inte håller för hårt i ratten, utan låter ödets kompass styra det mesta.
Njut av den finländska högsommaren!
Nollan
Nollan har alltid njutit av fulla drag av den Finländska sommarnaturen och därför, under åren hon tillbringade i Finland, så var veckan som leddde upp till Midsommaren alltid en fantastisk positiv stress tillvaro. Naturen förberedde sig för att vara som allra bäst ,med blommor och blad i alla färger. Till och med världsalltet insåg i tiden hur vacker midsommarnaturen var i Finland och gav oss ljus dygnet runt så vi riktigt kunde beskåda skönheten. I de flesta hem förbereddes också Midsommaren med en frenesi av sällan skådat slag. Vi ville alla vara redo att bjuda in sommaren. Nollan påminns via Facebook-bekantas förberedelser om dessa bilder med värme och glädje och ett visst vemod, nu då hon bor i ett land där ingen vet om att det finns något som kallas Midsommar.
Samtididigt så dyker också andra minnen upp, vilka påminner Nollan om varför, i hennes fall, allt blev så mycket bättre sedan hon flyttade bort från sitt moderland.
Nollan var alltid en "inte riktigt höra till någonstans" människa i hemknutarna. Det är ett konstaterande helt utan vemod. Det bara var så och det har Nollan accepterat för länge sedan. Hade hon block, penna och kamera med sig så kunde hon möjligen delta i evenemang av olika slag, för då var det jobb. Utan dessa attribut så kände hon sig bortkommen och felplacerad. Hör man till skaran "inte riktigt höra till någonstans" människor, så är Midsommaren en av de högtider då ensamheten kan krypa obehagligt nära. Det blir skrämmande då allt är stängt och allt är ödsligt och övergivet. Nollan har bilder av Jakobstad och Vasa i färskt minne inom sig, där hon inte skulle förvånas om Clint Eastwood skulle komma inridande på en sliten kuse, tuggande på ett avrivet grässtrå, bara accompanjerad av tonerna på en enkel munharpa.
Den avlägsna typiska sommarmusiken från CD spelare och radioapparater som förs med vinden över vattnet från olika sommarstugor kan för sådana som Nollan då också bli mera jobbig än festlig.
Nollan är glad över alla de här minnena som ramlat in från erfarenheternas bibliotek tack vare Facebook. De har fått henne att inse att vissa minnen är så roliga att ha. Andra har varit väldigt lärorika och Nollan kan bara konstatera att det är bra att livet oftast utvecklas som det skall, ifall man inte håller för hårt i ratten, utan låter ödets kompass styra det mesta.
Njut av den finländska högsommaren!
Nollan
Subscribe to:
Posts (Atom)